Suzuki OM-108 Omnichord

Allmänt

Om du inte redan har hunnit bli medelålders har du förmodligen aldrig sett något liknande som Suzuki Omnichord förut. Det ser ut som något som hämtats från instrumentbrädan på Millennium Falcon, och denna uppenbarelse som består av en del tangentbord och en del keytar såg dagens ljus för första gången i början av åttiotalet och gör nu en välkommen återkomst. Samma charmnivå finns där, från den praktiska spelbarheten hos ackordknapparna till touch-remsan, som i princip är din "strumming"-remsa, men som kan producera glissandos och enstaka toner - som om du spelar en harpa. Tanken är att du helt enkelt ska kunna välja rätt ackord genom att trycka på motsvarande knapp och sedan börja spela, vilket ursprungligen var tänkt för musikskapare med minimal erfarenhet av musikskapande.

Det ojämförliga ljudet från Suzuki OM-108 Omnichord

Den här delen av den digitala historien är en nyinspelning av det ursprungliga Omnichord från 1981 och firar Suzukis 70-årsjubileum (du kanske också känner till Suzuki som ägare till Hammond - orgelfolket) och ger dig exakt den typ av ljud som du kan förvänta dig från den tidsperioden. Förvänta dig inte frodigt samplade flyglar, gitarrer, harpor och så vidare. Förvänta dig istället Nintento-liknande ljud som genereras av samma enkla oscillatorer som utvecklarna hade till hands för fyrtio år sedan. Men förutom spelbara ackord och melodier finns det också bakgrundsinstrument - så trummor och bas samt ackompanjemang i keyboardstil. Förutom den oemotståndliga retrocharmen har den här utgåvan av Omnichord också MIDI, vilket innebär att du kan utöka ljudpaletten så mycket du vill - tänk dig att koppla ihop den med en Kontakt-orkester och styra strängsektionen med din strumming-strip!

Berömda fans

Även om många musiker betraktade Omnichord som en överdriven leksak när den först släpptes, lyckades denna unika lilla ljudvävare hitta vägen in i hjärtat på många kända namn, inklusive David Bowie, Brian Eno, Joni Mitchell och Eurythmics. Och när den nya, skinande nyversionen nyligen presenterades på NAMM kunde ingen annan än Stevie Wonder själv inte hålla händerna borta från den. Vad sägs om det som referenser?